-

Hissen
ner är
kvav
och
ute
regnar
det
ännu;
dropparna
dansar
hejdlöst
i
vinden;
gör
luften
ren,
skapar
mönster
på
väggarna
men
gatan
är
öppen
och
jag
vänder mig
inte
om;

jag har

ryggen

fri

Jag

kvävs;

försvinner

ljudlöst

under

natthimlen,

mina

tårar

är inte

längre

synliga,

ser ni

inte

att jag

sakta

bleknar

bort?

huden

faller
isär,

tappar
färgerna,

tappar
konturerna,

håller hårt
i väggen

för att
inte

falla ännu

hårdare

(om jag

faller,

fångar

ni mig

då?)

Det är maj och våren blir snart till sommar.Träden utanför mitt fönster på sjätte våningen har
fått gröna,mjuka knoppar och gatorna är sedan länge tömda på snö.Cyklisterna har flyttat
tillbaka på sina vårcyklar och luften i lungorna isar inte lika mycket när man andas

När jag första gången satte min fot här hade träden just börjat tappa sina färgade löv och snön hade ännu
inte anlänt.

sedan kom snön,julen och jag fick flytta hem

Det blev nytt år.Lovet tog slut och jag hann inte ens börja vårterminen.Blev inlagd igen.
Träffade fina Ellie.Fick pröva börja skolan igen.Föll och tappade allt.Gick inte ut på nästan
tre veckor.Minns knappt något från den tiden.Det var så otroligt mörkt.Reste mig sakta.
Provade att gå i skolan igen.Föll igen.Träffade fina Amanda.Det betämdes att jag skulle ta
studieuppbehåll.Kände (och känner) mig mer än misslyckad.

jag har lärt mig alla rutiner,identifiera alla ljud som hörs och vet antalet personal,antal rum på
avdelningen och antalet trappsteg det finns i trapphuset

Jag är tacksam för de personer som funnits där vid min sida under den här tiden,
oavsett via mail,vykort,sms,telefon eller funnits på avdelningen.Jag vill tacka de som tog ut mig på cykel
och de som låtit mig kreativa sida utvecklas under den här tiden,de som lyssnat och disskuterat.
Här måste jag tacka K och M; utan er hade det hade det varit mycket svårare.
Så stor eloge till er,jag är mycket tackssam.

Idag skrivs jag ut och efter 115 dagar är det
dags att lämna livet som hospitaliserad.
Och nej,resan slutar inte här,nej den fortsätter.
Så jag hoppas ni fortsätter följa bloggen...