nej allt är inte pasteller än,
kanske kommer det aldrig bli det heller,
gillar inte pasteller,
men gardinen,muren,väggen
är fortfarande där,förtäckt,
skymmer solen från att sila in genom fönstret.
Jag har inte växt tillräckligt,
är inte tillräckligt stark ännu,
för att få riva ner muren,
att få se världen bakom min mur.
Vill jag ens?
Att vila ögonen på någon bortom horisonten,
alltid ett steg längre bort är mycket säkrare,
att fly istället.
Vågar inte lita på verklighetens verklighet.
Gömmer mig i dimman och glömskan,
hjärnan är närvarande,men i dvala.
Det är bäst så.
Har tröttnat på allt.Tröttnat på migsjälv framför allt,men det är väl ingen nyhet.
Idag lyssnade jag på Tokio Hotel.Det händer alltför sällan nuförtiden,och det är synd.
Såg bilderna på tvillingarna,och det är verkligen en fröjd för ögat att se att de verkar må bra.
På onsdag ska mamma och jag till stora rummet med blåa stolarna.Jag är så rädd,och
Önskar att jag kunde hålla käft någon gång.Att jag kunde klara mig själv.
Nu ska jag se på film och det här känns sjukt onödigt, och jag är så trött att jagknappt vet vad jag skrivit.
Läser igenom det imorrn och ser om det håller måttet eller inte. Tyck inte att jag är dum i huvudet.
dagens
Dock är jag inte klar ännu.
Fjädrarna fladdrar runt lätt i vinden,
som om det var helt ovetande om
allt som händer innanför fönstrets glas
we are shadows
oh we're shadows
just shadows in the alley
I've got nothing
nothing to wait for
nothing to wait for
hade gärna befunnit mig på festival nu.
kan inte se Henrik idag,nejnej såklart inte.
- känns det så?
- ja,annars hade jag inte skrivit det
what is worthwhile if
we'll be forgotten when we're gone
