Vi ror i samma båt
för vi siktar
mot samma strand
Vi stiger upp
för att se fåglarna
ta oss med
trots att vetskapen
om att de inte
längre minns oss
skär oss i flisor.
Kanske var vi
menade att bli
borttynade?
och då famlar vi
åtminstonde
i mörkret
tillsammans
(vi blev kvar i
gränslandet
mellan
betongväggarna
och våra
fastfrusna
drömmar