nej allt är inte pasteller än,
kanske kommer det aldrig bli det heller,
gillar inte pasteller,
men gardinen,muren,väggen
 är fortfarande där,förtäckt,
skymmer solen från att sila in genom fönstret.

Jag har inte växt tillräckligt,
är inte tillräckligt stark ännu,
för att få riva ner muren,
att få se världen bakom min mur.
Vill jag ens?

Att vila ögonen på någon bortom horisonten,
alltid ett steg längre bort är mycket säkrare,
att fly istället.
Vågar inte lita på verklighetens verklighet.
Gömmer mig i dimman och glömskan,
hjärnan är närvarande,men i dvala.
Det är bäst så.